Tao's Expeditions

Sitter nu på ett guesthouse i Coron, norr om Palawan. Kom hit igår och reflekterade över att det var första gången jag befann mig inomhus på fem dagar. När hände det sist liksom? Osäker om det någonsin skett tidigare.

Sista kvällarna i El Nido spenderade jag med ett gäng blandat med holländare/britter/danskar/svenskar. Sista kvällen gick vi ut allesammans och åt red snapper med vitlöksris. Fruktansvärt bra fisk!

Det blev däremot ett litet orosmoment för mig då jag mitt under middagen fick besök av personalen från Tao’s Expeditions där de sa att jag blivit inbokad på sträckan Coron – El Nido, och inte tvärtom. Osäkerheten runt detta gjorde att jag blev tvungen ställa in en båttur med det stora gänget som var planerad dagen därpå, och i stället gå till kontoret för Tao’s och reda ut eventuella oklarheter. Efter att jag visat diverse mailkonversation, inbetalningsreferenser etc. gav de med sig och klargjorde att jag skulle få följa med på den vägen jag faktiskt betalat för, även om det skulle bli en person extra än vad båten var godkänd för. Det visade sig dock inte vara några problem eftersom det var en rätt rejäl båt vi skulle åka med, så det var inga som helst problem med utrymme. Det hade varit lite jobbigt att komma in som femte hjulet så att säga. 21 st betalande var vi i alla fall som skulle iväg på äventyr tillsammans med båtens uppsättning på 10 man inklusive expeditionsledare och kockar.

Väl på plats för expeditionsstart så blev vi utslussade från stranden till båten medelst plastkajaker av billig modell. Ingen nöjsam tur då jag inte hade hunnit packa min drybag (speciell påse/väska motståndskraftig mot vatten) och därmed de flesta värdesaker/elektronik i min vanliga ryggsäck i en kajak som tog in mer och mer vatten för varje paddeltag.

Vi tog oss dock ombord hyfsat torra allesammans där vi fick frukost serverat. Frukosten efterföljdes av en lång väntan på något tillstånd från kustbevakningen som behövdes för att få lätta ankar. Efter cirka tre timmars väntan fick vi beskedet att det var dags för lunch fast vi fortfarande inte hade lämnat viken i Corong Corong. Lunchen de bjöd på gjorde faktiskt att humöret steg rätt rejält på båten, då det var en mästerligt tillredd white snapper med diverse färska grönsaker, goda såser och ris som serverades.

Efter att fortfarande inte fått lätta ankar efter över sex timmar på båten började dock humöret tryta rätt ordentligt än en gång på de flesta. Hela första dagen hade nu i princip gått förlorad. Vi fick till slut besked att kustbevakningens kontor var stängt för dagen och att vi skulle behöva byta till en annan båt för att transportera oss till det första base campet för resan vilket låg ca 40 minuters båtresa iväg från El Nido. Diskussionerna ombord handlade vid det här laget mestadels om krav på kompensationer i form av öl och rom, avdrag på priset med mera.

Men väl framme på base camp #1 var humöret uppe på topp igen och bara sekunder efter att alla inackorderat sig i sina hyddor så låg hela gänget och plaskade i det turkosa vattnet fram till solnedgången. Lägret i sig var mycket enkelt där man både duschade och spolade i den sitslösa toaletten med hjälp av skopor. El återfanns endast i form av batterier i diverse fick- och pannlampor som lyste upp stranden under kvällen. Första kvällen bjöd på en hel del allsång och gitarr runt lägerelden.

Andra dagen på expeditionen och fortfarande ingen riktig båt. Vi fick reda på att vi nu skulle göra en kortare vandring längs ön Cadlao som vi för närvarande befann oss på. En vattenflaska och flipflops skulle vara en fullgod packning enligt crewet. Efter att ha först gått längst stranden i bortåt en timma, inleddes en bergsstigning på bitvis uppemot 45 graders lutning i en terräng full av vinrankor och nedfallna löv. De flesta i gruppen var rungande överens om att rådgivningen både vad gällde val av skor samt medhavda mängder vatten på allvar borde ses över. På något sätt tog vi oss i alla fall över berget allihop, och jag skojar inte om jag säger att min t-shirt vägde över ett kilo av biologisk kylarvätska innan vi var framme på stranden på andra sidan. De flesta tog sig i alla fall ett bad och stranden bjöd faktiskt på några halvschyssta vågor som kunde varit idealiska för en bodyboard. Klockan började närma sig två på eftermiddagen och fortfarande hade vi inte bara fått någon lunch, nu började dessutom vattnet tryta. Till slut fick vi i alla fall besked att det skulle komma några mindre båtar och hämta upp oss för transport tillbaka till base camp. Problemet var bara att de inte kunde köra längre in än cirka 50 meter från stranden vilket gjorde att en simtur över gamla koraller med piskande vågor krävdes för att ta sig till båtarna. Efter en hel del möda hade till slut alla lyckats ta sig in, och jag tror att jag faktiskt var den enda som skadade mig lindrigt då jag gick ner mig i en sandgrop på vägen ut och slet bort en kvadratcentimeter hud från en tå. Det har dock nästan läkt ihop nu.

Blodsockret på majoriteten av gruppen låg nog någonstans cirka en decimeter under fotsulorna när vi återkom till lägret vid tretiden på eftermiddagen. Fortfarande fanns ingen båt i sikte. Vi fick höra att vi skulle bli informerade om förhållandena gällande båten efter lunchen, vilket inte lät som några lysande nyheter. Men mycket riktigt så tuffade expeditionsbåten in i viken vid fem-tiden på eftermiddagen den andra dagen. Nu kunde allt börja! Men innan vi gick ombord blev vi tvungna att ta en diskussion vad gällde priset på resan. Då vi alla hade betalat motsvarande 3500 svenska för fem dagar, kändes det inte okej att nu två dagar försvunnit p.g.a. strul med myndigheterna. Även om de säkerligen sa sanningen så kändes det något oproffsigt att inte ha koll på förutsättningarna innan man bokar in en massa folk från världens alla hörn som kanske sparat i ett år för att ha råd med att åka iväg till Filippinerna för detta. Men det är ju å andra sidan lite så det funkar i de här länderna. Slutligen så gjordes en överenskommelse att de som hade möjlighet skulle få stanna en extra dag på båten, samt få en dags avdrag på priset. De som inte hade möjlighet skulle få två dagars avdrag.

Den andra basecampet nådde vi då mörkret hunnit falla på. Fördelen var att det nu fanns elektricitet ett par timmar vilket möjliggjorde uppladdning av kameror och telefoner till allas belåtenhet. En rolig detalj var att duschutrymmet nu var beläget uppe på en scen av stenar, lite lämpligt upplyst sådär i kvällsmörkret. Socialt var det då i alla fall! Efter middagen kunde de som ville få massage av kvinnorna som jobbade på ön vilket ingick i priset. Jag tror min rygg hade blivit bearbetad i kanske fem minuter innan jag vaknade av mina egna snarkningar. Skönt var det då i alla fall!

Efter en andra natt under myggnät på stranden så skulle vi nu få åka ut på några snorklingsspots under dag tre. Mina snorklingserfarenheter är tämligen begränsade, vilket gjorde att det tog ett tag för mig innan jag kunde vänja knoppen vid att andas trots ansikte och öron täckta av vatten. Under dag tre hann vi även med att besöka ett av de dagis som Tao låtit bygga. I gengäld så har befolkningen på ön börjat sopsortera och inte slänga allt på stranden vilket det gjort tidigare. Känns helt klart som en win-win situation.

På väg till vårt tredje basecamp så berättade vår expeditionsledare Johaan att vi skulle bjudas på en alldeles speciell middag den kvällen. Jag utbrast glatt ”I think we’re having pig roast!” och kunde genast se i hans ögon att jag hade rätt trots att han försökte smyga med det J Helgrillad gris är något jag haft turen att vara med på i goda vänners lag i Umeå ett par gånger förut, och det har blivit lite av en favorit. Kockarna gjorde inte bort sig alls på något sätt, men jag måste nog ändå säga att spädgrisen tillredd av Salle och Jonas nedanför Johans lägenhet vid Nanna för snart tre år sedan var ett par strån vassare! Kvällen avslutades med Karaoke in på småtimmarna.

Dag fyra bestod mestadels av transportsträcka i ganska rejäl motvind och därmed rätt duktiga vågor. Om man satte sig i fören på båten fick man sig en riktigt magkittlade åktur då man en stunden hade fötterna i vattnet, för att nästa sitta och dingla med benen fem meter ovan vattenytan. Vi åkte även in och fyllde på dricksvatten i en vik fullständigt överfull med maneter, i genomsnitt var det nog uppskattningsvis en manet per kvadratmeter vatten där vi lade till, vilket gjorde att kajaktransport till land var nödvändig trots bara midjedjupt vatten och kanske sju-åtta  meter in till stranden. En kajak lyckades ändå kantra under den här förhållandevis korta åkturen vilket orsakade en del andrenalinpåslag hos de ofrivilliga badarna. På något sätt lyckades dock samtliga rädda sig ur vattnet utan brännmärken.

Med vattentankarna på cirka 800 liter återfyllda satte vi sedan kurs mot vårt sista basecamp. På vägen dit kom vi i kapp några lokala fiskare där det visade sig att en utav dem hade för bara någon stund sedan dragit upp en svärdfisk på gissningsvis ca 30 kilo. Hur han lyckades få upp den i den enmans fiskebåt som han arbetade i är för mig fortfarande en gåta. Efter lite prutning så förvärvades kvällens middag till ett pris motsvarande 120 kr. Helt okej pris att mätta 30 personer med.

Då den kommit ombord på båten så var större delen av besättningen upptagna med att låta sig bli fotograferade tillsammans med svärdfisken framme i fören. Detta gjorde att kaptenen nu var utan sina styrmän. Jag vet inte om det var de nyfyllda vattentankarna eller den bristande navigeringen som var huvudorsaken, men mitt under poseringen med svärdfisken så körde vi i alla fall på grund där vi blev stående ett tag. Efter en inspektion av båtens underrede så konstaterades det emellertid att båten fortfarande var i sjödugligt skick, och att allt som krävdes nu var att samtliga ombord skulle försöka klämma ihop sig i den utstickande fören på båten tillsammans med svärdfisken för att fördela om vikten bort från propellern. Detta genomfördes efter att besättningen bjöd samtliga på kalla öl som motivationsfaktor till samarbete. Att vi alla nu var samlade i fronten gjorde att det uppstod nya fototillfällen då vi lyckades komma loss från grundkänningen lagom till fullmånens uppgång i öster, och solens nedgång i väster. Svärdfisken var så pass stor att den faktiskt räckte både till middag och lunch dagen efter för trettio personer.

Sista dagen bjöd på beachvolleyboll efter frukost, följt av den ballaste snorkling jag någonsin gjort. Vi tog oss till ett amerikanskt skeppsvrak från andra världskriget, där fören under lågvatten befinner sig ovanför vattenytan. Sedan kapsejsningen för sådär 70 år sedan har nu hela skrovet fyllts av koraller, och det var helt vansinniga mängder fisk där! Fick även testa mata dem med lite bröd under vattnet. Helt klart en upplevelse att minnas.

Överlag så har det varit en jättebra expedition, men jag hade nog trott det skulle varit mer av trekking, mindre tid på båten och mindre snorkling. Jag antar att strulet med kustbevakningen gjorde att vi fick ett pressat tidsschema att ta oss de trettio milen upp till Coron, vilket gjorde att det blev mindre utflykter och mer tid på båten. Men då vi kom undan med nästan halva priset så känner jag mig ändå nöjd med trippen. Maten har varit helt fantastisk under dessa dagar, bästa jag har på min resa så långt. Som en bonus så har jag dessutom redan skaffat två kompisar i Perth, då två tyska systrar hemmastadda där var med på expeditionen. Blir en natt till här i Coron, var helt säker på att det var idag jag skulle flyga till Bangkok, men det var tydligen i morrn. Ska bli kul att återse bekanta ansikten hemifrån!